Det råkar vara så att det hände en fin grej uppe vid skåpen på LBS nyss. Sigrid brister ut i ren frustration "Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv!" Och ja, så kommer det en helt random snubbe och går sakta förbi med en kopp varm choklad och säger "Ja så kan det vara". På ett lungt och sansat sätt dessutom. Jag skrattade. Det konstiga är att jag har aldrig sett honom på skolan innan. Och det är ju lite konstligt eftersom vår skola inte är särskillt stor.