Sitter hemma i soffan och gör absolut ingenting. Ska städa snart innan jag åker in till stan och träffar Milla och Sigge. Syrran kommer liksom hem idag och då får det ju vara lite fint. Ska även måla ett lager överlack på naglarna. Mitt fina lack börjar flagna lite. Vill ha denna designen lite till för jag är väldigt nöjd med den. Hudfärgade med tre mintgröna sträck på varje nagel. Låter kanske inte så kul men jag gillar det. Nu tänkte jag bjuda på två fina videos. Skrattade så jag fick ont i magen igår. Mamma och pappa tyckte inte alls det var kul.
 

 

 

Så mycket tentaskrivande blev det inte igår. Kom en liten bit på vägen innan jag fick näsblod och sedan tittade jag på trassel och halvsov resten av dagen. Idag hoppas jag på att det blir med gjort Ska fortsätta skriva om kostym och smink i HP innan jag går vidare till dekor och ljussättning. Det är faktiskt riktigt kul att analysera Mise en scene. Kanske mest på grund av filmen men ändå. Jag hade inte alls räknat med att filmvetenskapen skulle vara så kul. Snacka om att jag har problem med att välja inriktining nu! Inte bra, inte bra. Ska väl lyckas välja på något sätt antar jag. Nu måste jag faktiskt plugga dock. Om det kan räknas som plugga när jag tittar på klipp från HP och skriver om dem det vill säga.

Sista delen. Jag lovar. Måste bara berätta att när vi stod och väntade på att Yellowcard skulle spela så kom Dancing Queen med Abba på i högtalarna. Alla i publiken började sjunga med och skrattade. Haha, det var oväntat och riktigt kul. De som var på scen och plockade ner TBOs instrument och grejs skrattade och skakade på huvudet. Så random och så kul. Bilderna är inte i ordning men blogg.se är nog trötta på mitt tjat om YC så jag ska sluta nu. 

Vi kom till Brewhouse lite efter sex, ska vara ärlig och säga att jag inte kommer igåh vad klockan var. Men vi stod där ett tag i kön och frös som in i bomben. Det var väl cirka 25-30 pers före oss i kön så vi kom in ganska fort när de väl öppnade dörrarna. Kollade in merchen när vi stod i kön för att hänga in våra jackor. Beslutade mig redan då för att köpa den underbart fina och sköna YChoodie som jag har på mig just nu. Ni kan ju inte se den, men ändå. Kommer ju bilder sen. Vi begav oss sedan mot "stage right" det vill säga Seans sida av scenen. Team stage right for the win! Där var inte alls myckt folk än så vi fick fina ståplatser på andra raden. Hell yeah!

 

Det var läskigt lite folk när de gick på scen och jag tyckte sjukt synd om dem. Men de gjorde sitt bästa och de är faktiskt ganska bra. Jag tycker inte om att se band live när jag inte kan låttexterna och känner mig dum när jag står där och inte kan sjunga med. Tänk så tror de att jag inte tycker om dem liksom. Men en låt kunde jag sjunga med i, Missing it all ft. Ryan Key. Kan texten bara för att Ryan sjunger lite på ett hörn och blev super glad när han kom ut på scenen. Tyvärr var publiken pinsamt tysta när Like Torches spelade och det var nästan plågsamt att stå där. De förtjänar mer än så. Helt klart!

The Blackout
Tittade bak innan de gick på scen och blev glatt överraskad av att publiken utökats till det dubbla. Kanske mer än så. Det första Sean gör när de går ut på scen är att ställa sig på the baricade (kommer inte på vad det heter på svenska) nästan precis där vi står och sedan hoppar han ner i publiken. Han formar ett dansgolv och stannar där under de första låtarna. Han sjunger och dansar och stötte på en tjej så hon blev rädd och sprang där ifrån (asgarv!). Till hennes försvar kan jag säga att det hade jag med all säkerhet också gjort. De var bra och jag är glad att jag äntligen sett dem live. De nya låtarna hade jag inte hört innan konserten men de verkade helt okej. Inte så bra som The best in town men man kanske kommer lyssna på dem då och då. De pratade om hur snygga alla svenskar är och att svenska killar är snyggare än de flesta brittiska tjejer. Sean brukar snurra sladden till mikrofonen runt halsen. Denna kvällen fick han mikrofonen mitt i ansiktet och gjorde en ful grimas, märkte att ögonbrynet blödde lite men fortsatte sjunga för glatta livet ändå.

 

Jag var stoked och taggad till tusen! Men det vet ni nog redan. Rummet blir mörkt, ljusena på scenen tänds och så står dem där. Ryan säger "Hello! We're Yellowcard!" Alla skriker och man känner sig helt varm inombords.   Han börjar säga att de är ett band, men vet inte vilken genre han ska säga att de tillhör och vänder sig till Sean som säger "A circus, a travelling circus." Diskusionen pågår en lite stund innan man hör introt till Awakening och Ryan sjunger "Bottoms up tonight, I drink to you and I..." Bästa introlåten ever måste jag säga. Vad kan jag berätta om Yellowcards spelning. Jo, att det var underbartfintawesomebäst! Jepp, så bra var det. Ryan var lite hes och hade ont i halsen, snöt sig på scen och drack te mitt i allt. Sean skadade benet i Stockholm men brydde han sig om det? Nej. De ger alltid 110 procent och det gör dem så jävla bäst. Fick inte se en Mackinflip (backflip a la Sean Mackin) denna gången heller men det gör inget. Det var inte det viktigaste. De bad om ursäkt för att det tagit dem tretton (tretton!!!) år att komma till Sverige. De flesta tittar på sångaren mest under en konsert. Inte jag. Jag tittar på snubben som spelar fiol. Varför? För att det är han som svarar alla på twitter och bryr sig om sina fans på ett helt annat sätt än de flesta andra. Som ni såg innan så fick jag ett tweet från Sean efter konserten där han skrev "You were by far the cutest. Thanks for singing to me.". Jag blev så löjligt glad. Sjöng med så jag hade ont i halsen. Sean tittade på mig när jag sjöng och pekade på mig och log jättestort flera gånger vilket gjorde att jag sjöng högre och högre. Kan säga att min hals hatade mig igår för det men skit samma. Mot slutet hade en sjukt äckligt svettig snubbe kommit fram och stod brevid mig och hade sin arm mitt framför mitt ansikte. Såg inte ett skit och fick hans svett i hela ansiktet och högersidan av min tröja var genomblöt. Av hans svett. Inte min. ÄCKLIGT! Armbågade honom i revbenen flera gånger utan framgång och fick till slut flytta på mig. Hatar killar som inte kan respektera att det står en tjej som är huvudet kortare än dem själva som de totallt skymmer sikten för. Ashål. Det är inte snällt att tränga sig framför de som är mindre. Stod du inte ute i kylan och köade för att komma längst fram då har du inte förtjänat att stå längst fram. Deal with it liksom! Men i alla fall. Det var underbart. (Milla, det var magiskt). Inte snubben då, utan allt annat.

 

 

Vad långt det blev. Ber om ursäkt för det. Typ. kanske. Egentligen inte.

Sitter på tåget hem just nu. Tänkte att jag kunde påbörja inlägget om gårdagen redan nu. Det lär bli långt men jag måste ju få med allt. Lyssnar på yellowcard och låtsas att jag fortfaramde är på brewhouse och ler som in i helvete. Hur kan ett band få en att må så Jävla bra? Yellowcard är bäst. Speciellt Sean. Men det återkommer jag till. Det är sjukt jobbigt att skriva på mobilen så jag orkar imte fixa stavfelen. Det är så segt liksom. Men. Igår då. Klockan ringde vid tio men jag var vaken långt innan dess.

 

...( Och så långt kom jag på mobilen)

 

Började med att måla naglarna gula dagen till ära. Syrran hjälpte mig fixa YC loggan på min vänstra tumme och det blev asnice. Till frukost blev det omelett innan vi begav oss in mot stan. Vi kom till rockhouse typ 35 minuter innan sigeningen skulle börja. Gick upp på andra våningen och satte oss vid ett bord. Syrran och Axel köpte fika och när klockan blev tjugo i två kom LP, Sean och Josh upp i trappan. Det blev helt tyst i rummet och alla följde dem med blicken. LP köpte en fanta (såklart, han älskar fanta), Josh tittade runt på lite skivor och Sean vet jag inte vad han gjorde. En stund senare kom Mendez och Ryan. Tyst igen. (haha) När klockan blev två fick vi ställa oss i kö och alla i Yellowcard satte sig vid bordet som var åt dem. Fem stolar, fyra svarta och en stor röd. Josh hoppar direkt in och sätter sig i den röda (alla skrattar), Ryan puttar lite på honom men sätter sig i stolen längst in. LP vill helt klart sitta i "kungatronen" och puttar på Josh tills han flyttar på sig (mer skratt). Vi får instruktioner om att man inte får ta bilder på sig med dem utan bara samtidigt som de signerar ens skivor för att de måste dra vidare. Jag fick två skivor signerade (When you're through thinking say yes och WYTTSY acoustic) och syrran fotade samtidigt. Satte oss i soffan igen och jag tog över kameran för att filma lite. Sean såg att jag filmade, vinkade och sa "HI!" sen sabbade Axel videon genom att prata med mig, haha, syrran hörde inte vad han sa och utbrast "Va?!". Fin video. En tjej kom med en gitarr och bad Ryan stämma den åt henne, (HAHA WHAT?!) det gick inte så värst bra precis och alla snurrade lite på stämmskruvarna innan de signerade den åt henne. Eftersom själva signerandet gick så fort fick man sedan ta en bild med bandet (score!). När vi skulle gå hörde jag hon som jobbade på stället säga till en väktare "jag var tvungen till att googla bandet för jag visste inte vilka de var". Pinsamt!

 

Lyssna på Yellowcard, äta godis, blogga, äta middag och powernappa en stund. Upptäckte när jag satt och studerade mina nu signerade skivor att något inte stod rätt till. Räknade signaturerna på den ena, fem autografer, på den andra, sex. Hmm. Vem har skrivit två gånger? LP. Det gick så fort på signeringen att jag inte riktigt hann reagerna men kommer på att LP skrev på den första, sedan på den andra och fick sedan för sig att han inte hade skrivit på den första och tog tillbaka den från Mendez. Min skiva är unik. Haha.