Yellowcard, my only one
Jag kommer förmodligen vara hög hela mitt liv efter igår. Det var så fint, underbart, svettingt, äckligt och bara helt perfekt. Om de kommer till Stockholm i December som de säger så måste jag dit, det bara är så. Om jag så måste sova på centralstationen, jag gör det. Who's with me?!
Men i alla fall så kom vi fram till Vega vid halv åtta, kön var inte lång vilket gjorde mig glad. Jag, Hanna och syrran vi står och pratar (jag står längst ut mot vägen), helt plötsligt säger någon "Excuse me". Jag tittar till vänster och där står trummisen i Yellowcard tio centimeter ifrån mig. Jag bara stirrar på honom med ett jätte löjligt leende på läpparna, jag måste ha sett jättedum ut. Men jag tog ett steg tillbaka så han kunde gå förbi. Vi föjlde honom med blicken ända tills han gick in i deras buss. Helt sjukt. Men det slutar inte där! (Detta inlägget kommer bli jättelångt, förlåt.) Fem minuter senare kommer Sean Mackin gåendes från bussen, han sticker in huvudet i dörren till Ideal bar innan han går vidare mot kön. Och såklart stirrade jag på honom, vilket han märkte för han stannade till och tittade på mig och log innan han gick vidare till scen ingången. Men det slutar inte här heller faktiskt. Nu har vi kommit längre fram i kön och jag står inne med ryggen mot husväggen. Jag står där och tittar ut på gatan och från ingenstans kommer Ryan Key och Sean Odonnell bärandes på två kaffe muggar var. Vi fortsätter prata eftersom de gick förbi så fort. Men de kommer igen. Denna gången står jag med näsan mot ingången och är i min egna lilla värld när Ryan kommer gåendes bakom mig och säger "Excuse me". Jag flyttar på mig så han och Sean kan gå förbi. Det var det som hände när vi stod i kön och väntade på att få komma in. Som jag stirrade på dem, jag skäms lite faktiskt. Men ja ja, kan inte göra något åt det nu. När vi kom hem startade jag datorn och gick in på twitter. Ryan twittrade efter att de gått förbi kön och kommit in.
Är lite ledsen över att jag missade det, men man kan inte se allt. Nu måste jag äta något så jag skriver mer senare.
//Juuuss
Men i alla fall så kom vi fram till Vega vid halv åtta, kön var inte lång vilket gjorde mig glad. Jag, Hanna och syrran vi står och pratar (jag står längst ut mot vägen), helt plötsligt säger någon "Excuse me". Jag tittar till vänster och där står trummisen i Yellowcard tio centimeter ifrån mig. Jag bara stirrar på honom med ett jätte löjligt leende på läpparna, jag måste ha sett jättedum ut. Men jag tog ett steg tillbaka så han kunde gå förbi. Vi föjlde honom med blicken ända tills han gick in i deras buss. Helt sjukt. Men det slutar inte där! (Detta inlägget kommer bli jättelångt, förlåt.) Fem minuter senare kommer Sean Mackin gåendes från bussen, han sticker in huvudet i dörren till Ideal bar innan han går vidare mot kön. Och såklart stirrade jag på honom, vilket han märkte för han stannade till och tittade på mig och log innan han gick vidare till scen ingången. Men det slutar inte här heller faktiskt. Nu har vi kommit längre fram i kön och jag står inne med ryggen mot husväggen. Jag står där och tittar ut på gatan och från ingenstans kommer Ryan Key och Sean Odonnell bärandes på två kaffe muggar var. Vi fortsätter prata eftersom de gick förbi så fort. Men de kommer igen. Denna gången står jag med näsan mot ingången och är i min egna lilla värld när Ryan kommer gåendes bakom mig och säger "Excuse me". Jag flyttar på mig så han och Sean kan gå förbi. Det var det som hände när vi stod i kön och väntade på att få komma in. Som jag stirrade på dem, jag skäms lite faktiskt. Men ja ja, kan inte göra något åt det nu. När vi kom hem startade jag datorn och gick in på twitter. Ryan twittrade efter att de gått förbi kön och kommit in.
Är lite ledsen över att jag missade det, men man kan inte se allt. Nu måste jag äta något så jag skriver mer senare.
//Juuuss
Kommentarer
Trackback
